Kapitel 121 till 133

Sydindisk levnadsvisdom, statskunskap och kärlek 1330 epigram av tamilskalden Tiruvalluvar I svensk tolkning av Yngve Frykholm

Division (C) TREDJE HUVUDAVDELNINGEN

- OM KÄRLEKSLIVET

 (Kamattuppäl)

II Den äktenskapliga kärleken

Kap. 121 Klagan vid minnet av flydda kärleksstunder
1201.	Härligare än sött vin är kärleken. Ty även när man tänker på den ger den oupphörlig njutning.
1202.	Ljuvare än allt annat är kärleken. Om man blott tänker på sin älskade viker saknadens smärta undan.
1203.	Var det månne så att hans tanke snuddade vid mig men sedan förflyktigades? Ty jag kände inom mig en nysning som kom av sig.
1204.	Han finns ständigt i mitt bjärta. Har jag månne en plats i hans?
1205.	Han spärrar vägen för mig till sitt hjärta. Skäms han då icke för att så obehindrat ha tillträde till mitt?
1206.	Jag lever på minnet av lyckliga dagar med honom. Hur skulle jag eljest kunna leva?
1207.	Närhelst jag tänker på den lycka som jag ej kan glömma sveder det mitt hjärta. Men om jag glömde den, hur skulle jag då alls kunna leva?
1208.	Hur mycket jag än tänker på honom kommer han ej att vredgas. Så långt åtminstone sträcker sig min älskades godhet kanhända.
1209.	Mitt liv rinner bort medan jag begrundar hans grymhet som en gång sade: "Vi skall aldrig skiljas åt."
1210.	O måne, må du lysa tills mina ögon åter får skåda honom som har lämnat mig fast han ännu är kvar I mitt hjärta.
Kap. 122 Den älskandes drömmar
1211.	Med vilken fest skall jag nu icke fira den dröm som har kommit med bud från min älskade!
1212.	Om blott mina karp-likt sminkade ögon på mitt bud ville sluta sig i sömn skulle jag i drömmen berätta för min älskade hela sanningen om vad jag har fått genomgå.
1213.	Blott därigenom att jag i drömmen får möta min älskade, som i vaket tillstånd försmår mig, hålls jag vid liv.
1214.	I drömmen upplever jag kärlekens lusta. Ty där återfår jag honom som i vaket tillstånd försmår mig.
1215.	Liksom det förr var skönt att möta honom vaken är det så även nu när jag ser honom i drömmen.
1216.	Om man blott ej behövde vakna skulle han som älskar mig i drömmen ej heller gå ifrån mig.
1217.	Varför skall han plåga mig i drömmen, han som så hjärtlöst försummar mig som vaken?
1218.	I drömmen vilar han i mina armar. Men så fort jag vaknar försvinner han som en skuggbild in i mitt hjärta.
1219.	Blott de som aldrig har mött sin älskare i drömmen kommer på tanken att förebrå min älskade att han som vaken har försummat mig så grymt.
1220.	I vaket tillstånd säger de att han har övergett mig. Ty folket här i byn har ju icke såsom jag fått se honom i drömmen.

Kap. 123 Klagan när aftonen skimmer
1221.	Ack du afton, du är ej lik andra kvällar! Ty du har blivit den stund som förgiftar gifta kvinnors liv.
1222.	0, du mörknande kväll! Har även du blivit skumögd därför att din make liksom min är så hårdhjärtad?
1223.	Den aftonstund som fordom kom med bävan och blekhet vållar nu leda vid livet och får min smärta att växa.
1224.	När min älskade ej är här kommer kvällen över mig som en fiende på slagfältet.
1225.	Vad har jag väl gjort morgonen för gott, och vad har jag gjort för ont mot kvällen?
1226.	På den tid då min make ännu var här visste jag ej om att kvällen kunde vålla sådan plåga.
1227.	Denna min plåga knoppas i morgonstunden, den växer under dagens lopp och slår ut i blom på kvällen.
1228.	Koherdens flöjt bringar bud om att kvällen nalkas. Den är ett dödande vapen och bränner liksom elden.
1229.	När kvällen kommer med mörker och sorg blir hela byn försänkt i förvirring och fruktan.
1230.	När jag tänker på honom vars håg står till pengar kommer det liv som ännu ej har flytt för mig att slutligen gå under i denna mörka kväll.

COMMENTAR 1230. Kvinnans otåliga klagan syftar här på makens ambition att under vidsträckta resor samla största möjliga förmögenhet. Särskilt inom köpmannakasten påtvingades hustrurna härigenom långa skilsmässor. Tamillitteraturen är full av vittnesbörd om sydindiernas driftighet i handel och köpenskap över haven.

Kap. 124 När skönheten vissnar
1231.	Medan jag ständigt tänker på honom som har färdats så långt för att råda bot på vår fattigdom har mina ögon förlorat sin glans så att de måste skämmas inför de doftande blommorna.
1232.	Dessa bleka ögon som flödar av tårar bär vittne om den älskades hårda hjärta.
1233.	Mina skuldror som svällde av lycka den dag då vi förenades har nu blivit så avtärda att de tydligt förkunnar vår skilsmässa.
1234.	Sedan min make lämnat mig har mina fordom så vackra armar nu magrat och förlorat sin rundning, så att mina guldarmband glider av.
1235.	Dessa mina annringar och skuldror som har förlorat sin form och glans vittnar om min hårdhjärtade älskares kärlekslöshet.
1236.	För mina avtärda armars och slokande armringars skull plågas jag svårt av' att höra honom kallas grym.
1237.	Vill du, mitt stackars hjärta, vinna berömmelse, så ila och berätta för den kallsinnige om det prat som här har uppstått för min vissnade skönhets skull.
1238.	När jag en gång lossade min käras armar ur hennes hårda famntag bleknade strax den guldarmbandsprydda skönas panna.
1239.	När fördenskull en sval vindfläkt korn mellan våra kroppars famntag bleknade strax min skönas stora regnmolnssvala ögon.
1240.	Hennes ögons blekhet förrådde sorg när de såg hur den klara pannan förlorade sin färg.

		COMMENTAR 238-1240. Av texten framgår att de tre sista stroferna i detta kapitel har lagts i den försumlige makens mun. 1239. Jfr strof nr 1 108. Om minsta vindfläkt smyger sig in mellan två älskandes kroppar är det ett tecken på att famntaget har minskat i hetta och intensitet.
Kap. 125 Monolog med hjärtat
1241.			Kan du ej, mitt hjärta, fundera ut en medicin av något slag som botar denna svåra kärlekssmärta?
1242.			Ack, mitt hjärta, vilken dårskap att du plågas medan han är så helt utan kärlek.
1243.			Vartill tjänar det att dröja här, mitt hjärta, under grubbel och klagan? Hos honom som vållade mig denna kärlekssorg finns ju ändå ingen tanke på medlidande.
1244.			0, mitt hjärta, tag med dig också mina ögon när du går till honom. Med min längtan att åter få se honom förtär de min själ.
1245.			Kan du, mitt hjärta, förskjuta honom som ej besvarar vår kärlek och i honom se en fiende?
1246.			Om du, mitt hjärta, möter min älskade som söker försoning i min famn, så kan du ej konsten att vara ond. Din vrede är bara låtsad.
1247.			Mitt kära hjärta, låt antingen kärleken eller blygseln fara! J ag står ej ut med dem båda.
1248.			Ack, du mitt dumma hjärta! När du vet att han varken kommer att vekna eller besvara vår kärlek, löper du ändå efter honom med din jämmer!
1249.			När du vet att vår älskade finns inom dig själv, varför far du då sökande efter honom, mitt hjärta?
1250.			Genom att hålla honom, som så helt har övergett mig, kvar i mitt hjärta kommer jag även att mista resten av den skönhet som en gång var min.

Kap. 126 När hämningarna försvinner
1251.	Atråns yxa bräcker sönder kyskhetens dörr som är reglad med blyghetens lås.
1252.	Skoningslös är denna åtrå, ty den behärskar mitt hjärta även i midnattens mörker.
1253.	Min åtrå söker jag dölja, men den bryter fram helt oförtänkt som en plötslig nysning.
1254.	Aterhållsam lovar jag mig själv att vara. Men åtrån tränger fram ur det fördolda och blir känd av alla.
1255.	Den värdighet som förbjuder att man löper efter en svekfull älskare är något som de kärlekskranka vägrar att förstå.
1256.	Är den barmhärtig eller hurudan är den egentligen, denna min åtrå som driver mig att löpa efter honom som har svikit mig så?
1257.	När den som jag åtrår gör mitt begär tillfreds vet jag ej av något som kallas blygsel.
1258.	Är månne icke min svekfulle älskares fagra tal det vapen som besegrar min kvinnlighet?
1259.	Jag gick min väg fast besluten att motstå hans inviter. Men när jag fann att mitt hjärta gick honom tillmötes föll jag i hans armar.
1260.	Icke kan väl den vars hjärta smälter som smör i elden säga: "Jag skall låtsas vred när han kommer i min famn."

Kap. 127 Ömsesidig längtan
1261.	Mina ögon har mist sin glans och blivit skumma, och mina fingrar har nötts ut av att på väggen rista märken för var dag han varit borta.
1262.	Skulle jag i dag glömma honom, o du med de glänsande smyckena, så skulle mina armar mista sin fägring och deras smycken och ringar glida av.
1263.	Ännu lever jag på hoppet att han kommer som drog åstad med föresats att segra och med sitt eget mod som enda sällskap.
1264.	När jag tänker på hur det blir när min fjärran älskade kommer åter och ger mig sin kärlek, då sväller mitt hjärta av lycka.
1265.	Låt mina ögon få se sig mätta på min älskade, så kommer mina skuldrors blekhet att strax försvinna.
1266.	Låt min make komma hem blott för en dag, så skall jag njuta honom med alla mina sinnen tills denna åtråns svåra sjukdom helt blir botad.
1267.	När min vän som är mig lika kär som mina egna ögon omsider kommer till mig, skall jag månne då vara fjär eller skall jag gå i hans famn eller måhända göra bådadera?
1268.	Må min konung nu ge sig strid och segra, så att jag får återse min kära och rusta till fest denna kväll.
1269.	För dem som längtar efter den dag då deras älskade återvänder fjärran ifrån blir en enda dag lika lång som sju.
1270.	Om min älskades hjärta har brustit, vartill tjänar då min återkomst? Vartill tjänar då den kärlek vi en gång upplevde? Ja, vartill tjänar då ens våra kroppars återförening?

COMMENTAR 1262. Den kärlekskranka hustruns utgjutelser är ofta riktade till en tänkt väninna eller tjänstekvinna. Så till exempel här: "0 du med de glänsande smyckena ..." 1263 och 1268 I det här fallet är makens frånvaro föranledd av krigstjänstgöring. Medlemmar av krigarkasten fick vara beredda att med kort varsel uppbådas av sin furste för något krigiskt företag. Stroferna 1268-1270 är som synes åter lagda i den frånvarande mannen-älskarens mun.

Kap. 128 Att tyda kärlekens teckenspråk
1271.	Även om du döljer något för mig, så röjer dig dina svartmålade ögon, ty jag ser att de har ett budskap att säga mig.
1272.	Full av kvinnlig svaghet är denna ljuva kvinna med bambu späda armar, vars skönhet översvämmar mina ögon.
1273.	Likt tråden som har trätts genom raden av kristallpärlor ser jag något som avtecknar sig mot denna kvinnas blommande skönhet.
1274.	Likt doften innesluten i blommans knopp finns en hemlighet fördold i denna kvinnas oskuldsfulla leende.
1275.	Det kärlekens hemliga tecken med vilket min armbandsprydda kära antydde sina tvivel innehåller läkedom för mitt hjärtas plåga.
1276.	Hans ljuvliga kärlekslek får mig blott att tänka på hans outhärdliga grymhet när han lämnade mig ensam.
1277.	Snabbare än jag själv har mina armringar anat den flyktiga kärleken hos honom som ensam kan ge mitt hjärta svalka.
1278.	I går var det som min älskade gick ifrån mig. Men att döma av min bleka kropp var det minst sju dagar sedan.
1279.	Först såg hon på sin armring och på de magra armarna och sist på sina fötter. Det var de tecken som hon den gången gav mig.
1280.	Att med bedjande ögon uttrycka sin kärleks trånad är, säger man, utmärkande för kvinnors djupaste kvinnlighet.

COMMENTAR                                                                        1.275. Olika tolkningar - mer eller mindre dunkla - syftar på de tecken och gester varmed de återförenade makarna antyder sina förebråelser, misstankar om otrohet o.dyl. under skilsmässan, främst dock i syfte att stegra den ömsesidiga åtrån. 1277. Jfr tidigare anspelningar på hur kärlekstrånaden får armarna att magra och skönheten att vissna, så att den övergivna kvinnans armsmycken faller av (t.ex. 1 234, 1 262). Av texten framgår att kap. 128 är en dialog mellan de två älskande. 1279. Genom att demonstrativt betrakta sin armring och sedan sina armar och fötter ville kvinnan enligt kommentarernas utläggningar utan ord antyda sin heta önskan att få följa sin make och samtidigt påpeka de sorgliga konsekvenserna aven skilsmässa.

Kap. 129 Med hettande beggar
1281.	Att väcka lusta vid tanken och lycka vid dess åsyn, det hör kärleken - ej vinet - till.
1282.	När lustan har vuxit till palmens storlek får låtsat motstånd ej rymmas i minsta mått.
1283.	Även om min man är vrång och gör vad han behagar får mina ögon ingen ro förrän de har fått se honom igen.
1284.	Jag ville låtsas avog, min vän, men mitt hjärta gick rakt i hans famn.
1285.	När man målar sina ögon ser de icke penseln. När jag möter min älskade ser jag ej hans fel.
1286.	När jag ser honom hos mig ser jag inga fel hos honom. Men när jag icke ser honom ser jag intet annat än hans fel.
1287.	Varför skall jag låtsas avvisande när åtrån väcks då jag vet att det är lönlöst? Det är ju som att störta sig i en brusande fors när man vet att den rycker med sig allt.
1288.	Ack, du bedragare, din famn är som berusande vin, vilket blott ger skam och vanära åt dem som njuter därav!
1289.	Ömtåligare än blomman är kärleken. Blott få är de som förstår dess väsen och handskas varsamt med den.
1290.	Med ögonen syntes hon avvisande. Men med större åtrå och hast än jag själv fullbordade hon vår förening.

Kap. 130 Självförebråelser
1291.	Då du ser att hans hjärta helt är hans eget, varför kan du, mitt hjärta, ej vara helt och hållet mitt?
1292.	När du såg att han ej älskar oss, varför löpte du, mitt hjärta, ändå efter honom i tron att han ej skulle vredgas?
1293.	Är det månne därför att de olyckliga saknar vänner som du, mitt hjärta, har svikit mig och sprungit efter honom vid allra minsta infall?
1294.	Om du, mitt bjärta, ämnar njuta av hans kärlek utan att först visa dig lagom ovillig, vem tror du då kommer att rådfråga dig om dylika ting härefter?
1295.	Du är rädd att icke vinna honom, och har du honom är du rädd att mista honom. Aldrig blir du fri från din oro, mitt hjärta!
1296.	Medan jag grubblade helt allena låg mitt hjärta tungt inom mig som om det ville förtära mig.
1297.	Fångad av mitt hjärtas dårskap som ej har vett att glömma honom har jag till och med glömt att blygas.
1298.	Att förakta honom för hans felsteg vore förnedrande, och därför tänker mitt livsbejakande hjärta blott på hans förtjänster.
1299.	Om ej ens mitt eget hjärta står mig bi, vem skall då komma till min hjälp i nödens stund?
1300.	Om icke ens ditt eget hjärta ställer sig på din sida är det väl klart att dina fiender ej heller vill bli dina bundsförvanter.

Kap. 131 Tjurandet som kärlekskonst
1301.	Famna honom ej. Låtsas tvärtom trumpen, så får vi en stund bevittna hur svår hans vånda blir.
1302.	Ett låtsat motstånd är som saltet till maten. Men en smula för mycket därav kan bli till men för smaken.
1303.	Att låta bli att famna dem som låtsas vara kalla är som att tortera dem som redan ligger slagna.
1304.	Att icke älska dem som låtsas motstå kärleksleken är som att hugga av ett vissnande skott vid roten.
1305.	För goda och rättsinniga män ökas blott behaget när deras kvinnor med blomlikt sköna ögon värjer sig mot deras smekningar.
1306.	Likt övermogen frukt eller omogen kart är den kärlek som ej kryddas av vrede ibland och av låtsat motstånd ibland.
1307.	Även under kärlekslekens låtsade motstånd plågas jag av undran om samlaget skall vara länge eller ej.
1308.	Vartill tjänar denna pina om ingen älskare finns här för att se hur svårt j ag plågas?
1309.	Vatten på en skuggig plats är ljuvligt. Ljuvlig är ock kärlekens tredskande låtsaslek tillsammans med den man älskar.
1310.	Detta är begär - att mitt hjärta dock vill älska den som ger tappt inför mitt låtsade motstånd!

Kap. 132 Kärlekshatets finesse
1311.	Allt vad kvinnor heter slukar dig med ögonen, du falske bedragare! Jag vill ej ha med din famn att göra.
1312.	När jag låtsades vända honom ryggen nös han till och tänkte väl att jag då skulle säga: "Må du leva länge!"
1313.	Om jag hängde på mig en krans av blommor skulle hon bli ond och säga: "Den bär du nog i avsikt att visa för en annan."
1314.	Jag sade: "Dig älskar jag mer än alla andra." Då blev hon vred och sade: "Mer än vilka? Mer än vilka då?"
1315.	När jag sade: "Vi skall ej skiljas här i livet" fylldes hennes ögon strax med tårar som betydde: "Du sviker mig i nästa existens."
1316.	"J ag tänkte ofta på dig", sade jag. Hon drog sig tjurigt ur min famn och sa: "Då måste du ha glömt mig dessemellan."
1317.	När jag nös sa hon "prosit" men ångrade sig strax och grät: "Vem tänkte på dig nu och fick dig att nysa?"
1318.	När jag kvävde en nysning grät hon åter och sade: "Försökte du kanske dölja för mig att en annan tänker på dig nu?"
1319.	Även när jag smeksamt söker blidka henne flammar hon upp och säger: "Du har förstås betett dig på samma sätt mot andra!"
1320.	Även när jag tankfullt betraktar hennes skönhet vredgas hon och frågar: "När du ser på mig så där, med vem jämför du mig då?"

COMMENTAR 1312. Seden att önska någon lycka till när denne råkar nysa ("prosit") förekom tydligen redan tidigt även i tamillandet. Enligt stroferna l 317 och 1 318 tycktes emellertid nysningen också förbindas med tron att någon på avstånd tänkte på den som nös.

Kap. 133 Låtsaslekens njutning
1321.	Även om han är fri från fel är hans kärlekslek av sådant slag att den eggar mig till låtsat motstånd.
1322.	Även om hans ömhet syns svalna något när han retas av mitt låtsasmotstånd blir dock resultatet en desto större njutning.
1323.	Finns det högre himmelsk njutning än kärleksgnabbet mellan två som har smält samman liksom jord och vatten?
1324.	Det vapen som kan bryta mitt låtsade motstånd ligger i kärleksleken som leder till obrutet samlag.
1325.	Även om man själv är fri från fel ligger det en njutning i att känna den älskades armar dra sig undan.
1326.	Att smälta maten är bättre än att äta. I kärlekslekens hetta är själva striden ljuvare än samlagets förening.
1327.	I kärlekens strid utgår den slagne med segern. I samlaget blir detta uppenbarat.
1328.	Skall jag ännu någon gång få känna den samlagets lusta som tvingar fram svetten på hennes panna sedan hon först har gjort ivrigt motstånd?
1329.	Må min juvelbeprydda kära gärna låtsas vredgad och må natten bli lång medan jag bönfaller henne om nåd.
1330.	Låtsad kyla stegrar åtråns njutning. Men ljuvare ändå är samlagets förening.