Kapitel 101 till 108

Sydindisk levnadsvisdom, statskunskap och kärlek 1330 epigram av tamilskalden Tiruvalluvar I svensk tolkning av Yngve Frykholm

Division (B) ANDRA HUVUDAVDELNINGEN

- OM TINGENS NATUR (Porutpäl)

III Tillägg

Kap. 101 Värdelös rikedom
1001.	Såsom en död som intet förmår göra är den som i sitt hus hopar stora rikedomar utan att bruka dem.
1002.	Den som vet att pengar förmår allt men dock är förblindad av snålhet kommer att återfödas som en osalig ande.
1003.	En börda för denna jord är de som åstundar rikedom men ej ära.
1004.	Vad tror han månne kommer att finnas kvar efter honom - han som icke är omtyckt av någon?
1005.	Även om de hopar miljoner på hög äger de intet, de som varken skänker bort eller själva njuter av sitt goda.
1006.	Den som varken själv njuter av sitt goda eller är givmild mot de förtjänta, hans rikedom är en röta.
1007.	Den som ej ger något åt dem som ber därom, hans rikedom är lik en vacker kvinna som åldras utan man.
1008.	Som ett giftigt träd vilket bär frukt mitt i byn är rikedomen hos den man som ej är omtyckt av någon.
1009.	Den rikedom som förvärvas av kärlekslösa, snåla och omoraliska män kommer att tillfalla andra.
1010.	När rika mecenater blir fattiga för stunden är det som när regnet uteblir.
Kap. 102 Blygselkänsla
1011.	Att skämmas över felsteg är rätt blygsel. All annan blygsel är besläktad med sköna kvinnors blyghet.
1012.	Föda och övriga förnödenheter är gemensamma för alla. Men blygsamhet är goda människors kännetecken.
1013.	Kroppen och själen hör samman. Så hör ock blygsamhet samman med mänsklig fulländning.
1014.	Rätt blygsel är en prydnad för människor av halt. Där sådan saknas blir deras högfärdiga sprättande en plåga.
1015.	De som skäms såväl för andras som för egna brister är föredömen för allt vad blygsel heter, säger världen.
1016.	De verkligt stora håller blygseln för sin främsta tillgång och åstundar ej alls den vida världen.
1017.	De som äger sinne för blygsel kan offra sitt liv för dess skull. Men de offrar ej sin blygsel ens för att rädda sina liv.
1018.	Om någon icke blygs för det som andra finner skamligt kommer Dygdens gudinna själv att rodna för hans skull.
1019.	Den som bryter mot lag och rätt skadar sin familj. Den som ej har sinne för skam fördärvar allt sitt goda.
1020.	Likt marionetters rörelser från snören är deras skenliv som ej har sinne för blygsel.

COMMENTAR l 011. Originalets ofta förekommande ord för blygsel särskilt i detta kapitel, nämligen "nänam" eller "nänudaimai", täcker många begrepp såsom förmåga att rodna, skamkänsla, blygsel men också blyghet och blygsamhet, anständighet och timiditet, att blygas över sin (mestadels kvinnliga!) ofullkomlighet osv. Alltså i indiska ögon en kvinnlig dygd.

Kap. 103 Att befrämja familjens intressen
1021.	Ingen storhet är större än dens som strävar enligt sin bestämmelse <att befrämja sin familj >.
1022.	Genom uthållig strävan, präglad av manlig handlingskraft och klokhet i förening, befrämjas släktens ära.
1023.	Gud själv skall knyta upp sin klädnad och skynda till dens hjälp som säger: "Jag vill arbeta för min släkt."
1024.	För dem som oförtrutet strävar för släktens eget bästa kommer det att oförtänkt lyckas av sig självt.
1025.	Världen skall befrynda och samlas kring den man som utan vank och brist blott lever till stöd för sin familj.
1026.	Sann manlighet utmärker den person som vinner framgång åt den släkt i vilken han blev född.
1027.	Liksom de tappra på slagfältet <tar de hårdaste törnarna> faller bördan för släktens välstånd på dem som bäst förmår bära den.
1028.	Medan de dröjande avvaktar och slår vakt om sin prestige går familjen under. För dem som befrämjar de sinas väl finns inga säsonger och tider.
1029.	Om någon vill överskyla familjens brister, blir då icke hans kropp ett kärl som rymmer mycken smärta?
1030.	Den familj som icke har en stark man till stöd fälls till marken när nöden slår till.

COMMENTAR 1023. Att "knyta upp sin klädnad" eller sitt höftskynke motsvarar Bibelns "att omgjorda sina länder", dvs. att fästa upp alla lösa, hängande plagg som hindrar en energisk arbetsinsats.

Kap. 104 Åkerbruk
1031.	Hur än mänskor irrar runt <efter sitt levebröd> är de dock beroende av plogen. Därför är jordbruket med all dess möda dock främst <av alla näringar>.
1032.	Jordbrukarna är världens hjulnav. Ty de försörjer alla dem som söker annat arbete eftersom de icke orkar bruka jorden.
1033.	Lever gör blott de som lever av att plöja och äta. Alla andra följer blott tiggande efter.
1034.	De som lever i skuggan av mogna sädesax får bevittna hur den värld som styrs av mångahanda furstar tvingas in i skuggan av deras segerparasoll.
1035.	De som av naturen lever av sina egna händers möda behöver aldrig tigga. Alltid ger de utan knot något åt dem som tigger.
1036.	Om de som brukar jorden sitter med armarna i kors kan ej ens de < asketer> bestå som säger: "Vi har avsvurit oss alla begär."
1037.	Om man låter minsta mått av jord torka till en fjärdedel av sin vikt ger åkern riklig skörd även utan en handfull gödsel.
1038.	Viktigare än att plöja är att gödsla jorden. Sedan man har rensat bort ogräset är vakthållningen av större vikt än bevattningen.
1039.	Om husbonden icke ständigt besöker sin åker kommer denna liksom hans hustru att vrenskas och vägra honom sin ynnest.
1040.	När hon ser de män som ömkligt klagar sin nöd medan de själva är lata tvingas Moder Jord att skratta.

COMMENTAR l 034. Här förekommer en finurlig ordlek med "kudai", som betyder (en konungs) parasoll och därav härledda begrepp såsom "spira", "regemente", "välde" o.dyl. Meningen är att även de mäktigaste furstar och deras välden i sista hand är beroende av dem som producerar deras livsmedel. Jfr även 1033, som flitigt citeras närhelst och varhelst bonder samlas till jordbruksmässa el.dyl.

Kap. 105 Fattigdom
1041.	Finns det något värre än fattigdom? Endast fattigdomen själv är värre än fattigdom.
1042.	Den demon som kallas fattigdom förstör all lycka såväl i detta som i nästa liv.
1043.	Snikenheten, som även kallas fattigdom, förstör tillika ädel börd och vårdat tal.
1044.	Fattigdomen får även män av god familj att yttra fula och förnedrande ord.
1045.	Allehanda lidanden hopar sig över dem som drabbas av fattigdomens förbannelse.
1046.	Även om de utlägger väl inlärda visdomsord saknar de fattigas ord all tyngd.
1047.	Den fattige som jämväl saknar dygder blir betraktad som en främling även av sin mor.
1048.	Skall den fattigdom som så när tog livet av mig i går månne drabba mig också i dag?
1049.	Även i eldens mitt kan man tilläventyrs sova. Men mitt i fattigdomens nöd är all sömn omöjlig.
1050.	Att icke helt ge upp sitt liv när man saknar livets nödtorft är slöseri med andras salt och föda.

COMMENTAR l 050. Författarens förkärlek för poetiska överdrifter uttrycks här så att den fattige som blir beroende av andras "salt och föda" borde göra slut på sitt liv hellre än att ligga andra till last.

Kap. 106 Tiggeri
1051.	Om man träffar sådana som det lönar sig att tigga av må man tigga. Om de vägrar är skulden deras och icke tiggarens.
1052.	Om man blott kunde tigga utan att åsamka obehag vore det egentligen angenämt att tigga.
1053.	Det äger ett visst behag att tigga av dem som ej gör undanflykter och som inser sin plikt mot de behövande.
1054.	Att tigga av dem som ej ens i drömmen förmår undanhålla något är lika <angenämt> som att själv kunna ge allmosor.
1055.	Eftersom det finns människor på jorden som aldrig säger nej finns det också sådana som står tiggande inför dem.
1056.	När man möter människor fria från oginhetens onda försvinner all fattigdoms elände i samma stund.
1057.	Om han möter frikostiga människor som ej är föraktfulla fröjdar sig tiggaren med glädje i sin själ.
1058.	Om det icke fanns människor som tiggde skulle denna stora värld med dess svala orter vara lik en plats där trädockor vandrar fram och åter.
1059.	Hur skulle de frikostiga kunna vinna berömmelse om det icke fanns sådana som tiggde i hopp om att få.
1060.	Den som tigger må ej vredgas. Hans egen eländiga fattigdom är tillräckligt vittnesbörd härom.

COMMENTAR 1058 och l059 Trots att Tirukkurals författare i princip föraktar och fördömer tiggeriet (såsom i kap. 107 - se särskilt strofen l 062) faller han här in i den hinduiska tankegången att tiggaren strängt taget är nödvändig för att den fromme skall kunna samla meriter för nästa existens genom sin givmildhet i den nuvarande. l060. Karmas lag kräver att den fattige finner sig i sitt öde utan knot eftersom hans elände blott är ett rättvist straff för synder begångna i en tidigare tillvaro.

Kap. 107 Avsmak tör tiggeri
1061.	Miljoner gånger bättre är att ej tigga ens av dem som ger med glädje och utan undanflykter.
1062.	Om Han som skapat världen har bestämt att man måste försörja sig även med tiggeri må Han själv irra kring <och tigga> tills Han går under.
1063.	Intet finns mer halsstarrigt än förmätenheten hos dem som säger: "Vi ämnar göra slut på fattigdomens elände genom att tigga."
1064.	Ej ens i hela universum får den storhet rum som även i tider av trångmål vägrar att tillgripa tiggeri.
1065.	Även om det är en soppa tunn som det renaste vatten finns det intet ljuvligare att äta än det man förvärvat genom sin egen möda.
1066.	Även om det man bad om blott vore vatten för kon finns det intet så förnedrande för tungan som att tigga.
1067.	Alla som tigger uppmanar jag enträget: Måste ni tigga, så tigg ej av dem som är ogina.
1068.	Den bräckliga farkost som kallas tiggeri går i kvav när den stöter på oginhetens hårda skär.
1069.	Tanken på tiggeri får hjärtat att krympa. Men tanken på hårdhjärtad vägran får det att helt gå under.
1070.	Tiggarens liv förgår vid missunnsam vägran. Var skall i så fall den ogines själ finna en tillflykt?

Kap. 108 De föraktliga
1071.	De föraktliga ser precis ut som människor. Aldrig har vi sett en mera slående likhet!
1072.	De låga är bättre lottade än de som vet vad gott är. Ty de är fria från samvetets bekymmer.
1073.	De onda liknar gudarna. Ty också de gör ju vad som faller dem in.
1074.	När den usle träffar på en mindre usling hävdar han stolt sin överlägsenhet.
1075.	Fruktan är de uslas enda rättesnöre. Det enda som för övrigt något litet förmår leda dem på rätt väg är om de eftertraktar någonting tillräckligt mycket.
1076.	De gemena är som trumman som fås att ljuda. Ivrigt för de vidare till andra vad de har fått höra i hemlighet.
1077.	Den usle skakar icke ens av sig riset från sin våta hand utom åt den som kan knäcka hans nacke med en knuten näve.
1078.	De ädlas gensvar kan vinnas med ett enda ord. De föraktliga släpper liksom sockerröret inte ifrån sig något utom när de pressas hårt.
1079.	Om de gemena ser andra klä sig väl och äta got är de strax beredda att finna allsköns fel hos dem.
1080.	Vartill duger de föraktliga? Till intet annat än att sälja sig själva när tillfälle därtill bjuds dem.

COMMENTAR l071. Med grym ironi spinner författaren här vidare på temat hur den yttre likheten kan kamouflera väsentliga olikheter (jfr 378). De "föraktliga" liknar visserligen till utseendet vanliga människor men förtjänar egentligen inte beteckningen människa. Huvudordet för kap. 108 ("Kaiamai") är raka motsatsen till "Cänränmai" (kap. 99), alltså "uselhet, gemenhet, föraktlighet" l077. Att med fingrarna sprätta av några riskorn från den hand som man äter med - ett uttryck för nedlåtande oginhet när man någon gång delar med sig åt den som är underlägsen. "Den usle" gör inte ens detta förrän han med våld blir tvingad till det.