Sydindisk levnadsvisdom, statskunskap
och kärlek
1330 epigram av tamilskalden Tiruvalluvar I svensk tolkning av Yngve Frykholm |
Division (C) TREDJE HUVUDAVDELNINGEN
- OM KÄRLEKSLIVET
(Kamattuppäl)
I Den förbjudna kärleken
Kap. 109 Kärlekslängtans vånda
|
|
1081.
|
Mitt hjärta bävar: är detta månne en
gudinna?
Eller en utsökt påfågel? Eller en
kvinna med sköna örringar?
|
1082.
|
Hennes blick som möter min är som en gudinnas
som kommer emot mig med en anfallande härskara.
|
1083.
|
Förr visste jag ej vem Dödsguden
<Yama> var.
Nu vet jag: den har en kvinnas form
med stora blixtrande ögon.
|
1084.
|
Dessa ögon som syns bringa död åt alla
som betraktar dem stämmer föga överens med flickans ljuva kvinnlighet.
|
1085.
|
Är det Dödsguden, är det människoögon
eller måhända en gasell?
Den späda flickans blick rymmer något
av alla dessa tre.
|
1086.
|
Om hennes grymt höjda ögonbryn sänktes
så att hennes ögon doldes skulle dessa ögon icke få mig att skälva så av
smärta.
|
1087.
|
Likt bindeln för den upphetsade
elefantens ögon, o kvinna, syns mig det plagg varmed du skyler dina ljuvliga
fasta bröst!
|
1088.
|
Ack, min styrka som på slagfältet fick
de djärvaste att bäva har förintats av glansen från din panna!
|
1089.
|
Vad behövs väl mer som smycken för
denna blyga flicka än hennes egen rådjursskygga blick?
|
1090.
|
Den rusande brygden ger glädje blott
åt dem som förtär den.
Kärleken åter ger njutning vid blotta
betraktandet.
|
|
|
Kap. 110 Kärlekens teckenspråk
|
|
1091.
|
Två slags blickar ryms i hennes skönt
svartmålade ögon: den ena vållar smärta, den andra botar den.
|
1092.
|
Den snabba blick som hon riktar mot
mig i smyg rymmer icke blott hälften utan mycket mer av kärlekens
fulländning.
|
1093.
|
Hon såg på mig och böjde sitt huvud
igen.
Då bevattnade hon den kärlekens planta
som växte upp mellan oss.
|
1094.
|
När jag ser på henne slår hon ner sin
blick.
När jag ej ser sneglar hon på mig och
småler för sig själv.
|
1095.
|
Utan att se direkt på mig sneglar hon
liksom med ena ögat och ler.
|
1096.
|
Även om de talar till varandra som främlingar
blir de älskandes ord strax förstådda.
|
1097.
|
Små vreda ord och blickar såsom från
ovänner utmärker de älskande som låtsas vara främlingar för varandra.
|
1098.
|
Det finns dock någon godhet hos denna
späda varelse. När jag bedjande betraktar henne veknar hon och ler med ömhet
mot mig.
|
1099.
|
Att kasta en kylig blick mot varandra
såsom mot en främling är brukligt mellan dem som i hemlighet älskar varandra.
|
1100.
|
När ögonens blickar speglar ett
hemligt samförstånd är talade ord till ingen nytta alls.
|
Kap. 111 Kärleksföreningens lycka
|
|
1101.
|
Synen, hörseln, smaken, lukten,
känseln, ja alla de fem sinnenas njutningar finns tillsammans hos denna
flicka med blänkande armringar.
|
1102.
|
Medicin för en sjukdom är eljest av
motsatt slag. Men denna juvelsmyckade kvinna är själv medicin för den
kärlekens krankhet hon vållat.
|
1103.
|
Kan månne den lotusögde Vishnus himmel
vara så skön som att slumra i den åtråddas ljuvliga armar?
|
1104.
|
Varifrån fick hon månne denna eld som
bränner när man drar sig undan och svalkar när man kommer henne nära?
|
1105.
|
Min älskade, du vars flätade hår är
skönt beprytt med blommor, i din famn finner mitt begär sin mättnad I samma
stund som det vaknar.
|
1106.
|
Med odödlighetssalva är min skönas
skuldror bestrukna.
Närhelst jag berör dem vaknar min
kropp till liv.
|
1107.
|
Att famna denna skönt blekhyade kvinna
är lika ljuvligt som att leva i familjens sköte och att äta sedan man har
delat sina håvor med de behövande.
|
1108.
|
Ljuvligt för två älskande är ett
famntag så tätt slutet att ej minsta fläkt av luft får plats mellan dem.
|
1109.
|
Kärleksgnabb, kärlekslek och samlagets
ljuvlighet är de frukter som skördas av dem som förenas kärlekens lusta.
|
1110.
|
Var gång jag älskar denna skönt
juvelprydda flicka är det som om all min kunskap inte vore någon kunskap
alls.
|
Kap. 112 Skönhetens lov
|
|
1111.
|
Skön är du bland alla blomster, du
Aniccam-blomma!
Men ljuvligare ändå är hon som jag har
kär.
|
1112.
|
När du såg blommorna blev du, mitt hj
ärta, omtöcknat. Ty du sade dig att hennes ögon liknar dessa blommor som ju
dock beskådas av alla och envar.
|
1113.
|
Hon vars armar är som bambustänglar
har en hy blek såsom späda skott, tänder vita som pärlor, en kropp som doftar
av friskhet och ögon som blixtrande spjut.
|
1114.
|
Om den blå lotusblomman kunde se henne
skulle den sloka mot marken och säga: "Denna skönt juvelpryddas ögon kan
jag aldrig efterlikna."
|
1115.
|
Hon krönte sig med Aniccam-blommor
utan att ta bort deras stjälkar. Inga glada trummor kommer längre att ljuda
för hennes smala midja.
|
1116.
|
Förvirrade for stjärnorna vilse i sina
banor. Ty de såg ingen skillnad mellan månens skära och min kvinnas lysande
panna.
|
1117.
|
Men finns det månne i min älskades
ansikte någon fläck av det slag som dock syns på den ljusa månen i ny och i
nedan?
|
1118.
|
Förmår du, o måne, att lysa med samma
glans som min kvinnas ansikte må du verkligen leva! Ty då blir även du
föremål för min kärlek.
|
1119.
|
Vill du, o måne, efterlikna hennes
ansikte vars ögon liknar blommor må du ej visa dig i alltför mångas åsyn.
|
1120.
|
Aniccam-blommor och svanors dun känns
såsom törnen under denna späda kvinnas mjuka fötter.
|
COMMENTAR
1111.
Aniccam-blomman sägs vara så späd
att den vissnar när man luktar på den.
1115. Kommentarerna ger
skiftande tolkningar till denna dunkla text som tycks vilja antyda att inga
bröllopstrummor utan endast begravningstrummor nu kommer att kunna ljuda
eftersom den späda midjan har brutits sönder av tyngden från de hopade
blomstänglarna - en våldsam poetisk överdrift avsedd att markera kvinnans
spröda ljuvlighet.
l 119. Skönhetens glans
anses bli fördunklad genom att den beskådas av alla och envar (jfr 1 112).
|
Kap. 113 Körleksnjutningens ljuvlighet
|
|
1121.
|
Likt honung blandad med mjölk är den
fuktiga sötma som strömmar från hennes vita tänder med de milda mjuka orden.
|
1122.
|
Likt bandet mellan kropp och själ är
kärleken mellan denna kvinna och mig.
|
1123.
|
Försvinn, du spegelbild, ur mitt ögas
pupill! Där finns ej samtidigt rum för hennes sköna ansiktesom jag åtrår.
|
1124.
|
Att vara hos denna skönt juvelbeprydda
är att leva.
Att skiljas från henne är att dö.
|
1125.
|
Om jag kunde glömma min älskade med
hennes blixtrande ögon och ljuva väsen skulle jag strax återfå minnet därav.
Men sådan glömska vet jag ej av.
|
1126.
|
1126 Min älskades bild försvinner
aldrig för min blick.
Ej ens om jag blinkar blir den störd -
så fint är den
inpräntad i mina ögon.
|
1127.
|
Min älskade dväljs i mina ögon. Därför
vill jag ej sminka dem. Ty hans bild kunde ju då bli skymd.
|
1128.
|
Min älskade dväljs i mitt hjärta.
Därför räds jag att äta het mat, ty han kunde ju bli bränd därav.
|
1129.
|
Om jag blinkar döljer sig hans blick
för mig, och därför blinkar jag ej. Ty i samma stund säger hela byn:
"Se, han älskar dig ej."
|
1130.
|
Han dväljs med fröjd i mitt hjärta.
Och ändå sager man i byn att han kärlekslöst har svikit mig.
|
Kap. 114 Att låta blygseln fara
|
|
1131.
|
För dem som hindras att älska varandra
och plågas svårt därav finns inget så effektivt botemedel som att bestiga en
Madal-häst.
|
1132.
|
Min kropp och själ står ej ut med
skilsmässans plåga.
Därför vill jag låta skammen fara och
bestiga Madal-hästen.
|
1133.
|
Blygsel och manlig behärskning besatt
jag förut.
Men nu är jag besatt av åtrån och
bestiger Madal-hästen.
|
1134.
|
Blygsel och manlig behärskning är en
farkost som förs bort av åtråns virvlande strömmar.
|
1135.
|
Hon som bär kransar av smäckra armband
gav mig Madal-hästen och kärlekssmärta om kvällen.
|
1136.
|
Även vid midnatt tänker jag på att
rida min Madal-häst.
Jag får ej en blund i ögonen för min
älskliga flickas skull.
|
1137.
|
Intet är mer hedervärt än kvinnan som
aldrig skulle bestiga en Madal-häst även om hennes kärleksvånda är djup som
oceanen.
|
1138.
|
Trots att vi kvinnor är lagda för
kyskhet och mildhet har min åtrå trängt fram ur det fördolda och blivit känd
för alla.
|
1139.
|
I tron att den ej är känd för alla
skrider min åtrå nu omtöcknad fram på öppen gata.
|
1140.
|
Dumma människor skrattar åt mig i min
åsyn.
Ty de har ej plågats som jag.
|
COMMENTAR
l131. Madal-hästen - syftar på ett gammalt bruk i tamillandet. där en friare som avvisats av flickans föräldrar brukade klä av sig nästan
naken och rida omkring på en häst tillverkad
av palmyrapalmens taggiga bladstänglar, viftande med ett plakat med den älskades namn och adress. Härigenom ville han demonstrera sin harm och tvinga flickans 160 anhöriga till eftergift
genom att skandalisera dem inför hela byn.
|
Kap. 115 När ryktet går
|
|
1141.
|
Mitt dyra liv bevaras därigenom att
ryktet börjar gå.
Lyckligtvis är de som inser detta ej
många.
|
1142.
|
Ovetande om hur svårt det är att vinna
denna flicka, vars ögon är såsom öppna blommor, har denna by med sitt
skvaller gått mig väl tillhanda.
|
1143.
|
Icke kan väl byskvallret vara mig till
förfång?
Det ger mig ju känslan att jag fått
det jag ännu icke har vunnit.
|
1144.
|
Min åtrå har stegrats av skvallret.
Utan detta hade den måhända vissnat
och förlorat sin glans.
|
1145.
|
Ju mer man berusas av vin, desto mera
växer längtan därefter.
Ju mer min åtrå blir känd, desto
ljuvare ter den sig för mig.
|
1146.
|
En enda dag såg jag min älskare.
Men ryktet därom har spritt sig liksom
när ormen slukar månen.
|
1147.
|
Byfolkets skvaller är det
gödningsmedel och min moders hårda ord är det vatten som har fått min kärleks
åtrå att växa sig stark.
|
1148.
|
Att tro sig kunna släcka lidelsen
genom skvaller är som att säga: "Låt oss släcka elden med olja."
|
1149.
|
Sedan han sagt: "Var inte
rädd!" lämnade han migtill skam för många. Skulle jag då skämmas för
dessa rykten?
|
1150.
|
Denna by har satt fart på dessa rykten
som vi själva hoppades på.
Nu kommer min älskare själv att göra
mig till viljes.
|
COMMENTAR
1141. ff.
Enligt sydindisk uppfattning förbättras en friares utsikter genom
att ryktet om en romans börjar cirkulera i byn så att flickan och hennes familj "komprometteras".
1146. Enligt
hinduisk folktro uppstår månförmörkelser
därav att den stora
ormen Räghu slukar månen. För att skrämma bort
honom brukar man vid dessa tillfällen låta
natten genljuda av trummor och smällare.
|
II Den äktenskapliga kärleken
Kap. 116 Skilsmåssans outhärdlighet
|
|
1151.
|
Om du ej ämnar fara bort så säg det
till mig. Men om du måste fara så berätta om din återkomst för dem som då
ännu är i livet.
|
1152.
|
Hans blotta åsyn var mig förr till
glädje. Men nu vållar hans famntag smärta, ty jag ängslas för skilsmässans
dag.
|
1153.
|
Stundom händer det att även han som så
väl känner mig måste resa sin väg. Aldrig känner jag mig säker.
|
1154.
|
Om han som smeksamt sade: "Var ej
rädd!" nu reser bort, ligger månne felet då hos den som trodde hans
uttryckliga ord?
|
1155.
|
Om du vill rädda mitt liv må du
förhindra att min älskade lämnar mig. Ty om han gör så blir det svårt för oss
att förenas igen.
|
1156.
|
Om han är hårdhjärtad nog att tala om
sin avfärd är det fåfängt att hoppas på hans ynnest.
|
1157.
|
När mina åtsittande armringar glider
av mina handleder, förkunnar de då icke att min herre har lämnat mig?
|
1158.
|
Att leva i en by där man saknar vänner
är svårt.
Svårare ändå är att skiljas från sin
älskade.
|
1159.
|
Elden bränner när man vidrör den. Men
förmår den månne att som kärlekens åtrå brännas jämväl på avstånd?
|
1160.
|
Det finns dock många som uthärdar det
omöjliga, som övervinner sorgens smärta och finner sig i skilsmässan men
lever vidare ändå!
|
COMMENTAR :
1157. När en
kvinnas armringar
glider av och faller till marken är det ett tecken på att hennes
trånsjuka kärlek har gjortkroppen avtärd och ful. (Jfr 1234, 1262 m.fl.)
|
Kap. 117 Saknadens sorgsna klagan
|
|
1161.
|
Nog ville jag dölja denna min smärta.
Men den väller upp som källans vatten ju mer man tar av dess flöde.
|
1162.
|
Jag orkar ej dölja min kärleks
sjukdom, och jag blygs för att röja den för honom som har orsakat den.
|
1163.
|
Åtrån och blygseln väger lika tungt
mot varandra på själens ok i min arma kropp som ej orkar bära dem båda.
|
1164.
|
Inom mig sjuder ett hav av åtrå, men
ingen säker flotte finns att ta sig över med.
|
1165.
|
Om man kan vålla sådan smärta för den
man älskar, hurudan är man ej då mot den man hatar!
|
1166.
|
Kärlekens lusta är såsom havet.
Men skilsmässans smärta är större
ändå.
|
1167.
|
Jag simmar omkring i åtråns hav och
kan ej finnadess strand.
Även i midnattens mörker är jag
alldeles ensam.
|
1168.
|
Allt levande har natten varsamt vaggat
till sömns.
Dess enda sällskap är jag, endast jag.
|
1169.
|
Grymmare än min älskares grymhet är
numeradessa nätter som aldrig tar slut.
|
1170.
|
Om de liksom mitt hj ärta förmådde
färdas dit där min älskade är skulle mina ögon ej behöva simma i detta
tårarnas hav.
|
Kap. 118 När ögonen blir skumma av längtan
|
|
1171.
|
Varför behöver dessa ögon gråta som
genom att visa honom för mig förorsakade denna obotliga plåga?
|
1172.
|
Hur kommer det sig att dessa mina
bemålade ögon, som betraktade honom den gången utan att inse sin dårskap, nu
ger sig hän åt sorgen?
|
1173.
|
Ur dessa ögon, som själva så ivrigt
betraktade honom, strömmar nu ymniga tårar. Detta är ju löjeväckande.
|
1174.
|
Sedan de åsamkat mig denna obotliga
förtärande smärta har dessa svartmålade ögons källor sinat så att de ej
längre orkar gråta.
|
1175.
|
Mina ögon, som har vållat mig en
åtråns smärta store än havet, förtärs av sorg och förhindrar all sömn.
|
1176.
|
A, hur skönt att dessa ögon som
vållade mig denna smärta nu själva har drabbats därav!
|
1177.
|
Må dessa ögon, som med sådant ömt
begär kastadesina blickar på honom, nu själva känna smärta, så att deras
tårekällor sinar!
|
1178.
|
Han som älskade mig med sina läppar
men ej med sitt hjärta finns måhända här. Men mina ögon förmår ej längre
urskilja honom.
|
1179.
|
När han ej är här kan de inte sova.
När han är hos mig kan de ej heller sova. I båda fallen är mina ögon dömda
till outhärdlig plåga.
|
1180.
|
För folket i byn är det ingen konst
att känna mitt hjärtas hemlighet. Mina ögon ger den tillkänna lika ljudligt
som trumvirvlar.
|
Kap. 119 Trånadens bleka hy
|
|
1181.
|
Jag samtyckte ju själv till min
älskades uppbrott.
För vem skall jag då berätta om min
hys trånsjuka blekhet?
|
1182.
|
Det var dock han som gav mig denna
bleka hy.
Så tänker jag stolt medan blekheten
sprider sig över hela min kropp.
|
1183.
|
Min skönhet och blygsel tog han med sig
och gav mig i stället denna åtråns sveda och blekhet.
|
1184.
|
Jag tänker blott på honom. Jag talar
blott om hans förtjänster. Är då icke denna blekhet ett bedrägeri?
|
1185.
|
Se, där långt borta färdas min
älskade.
Och se, här sprider sig blekheten över
min kropp.
|
1186.
|
Liksom mörkret vaktar på att lampan
skall brinna ner så vaktade denna blekhet på att min älskades famntag skulle
slappna.
|
1187.
|
Jag låg i min älskades armar men vände
mig litet åt sidan. I samma stund var det som om blekhetenkastade sig över
mig.
|
1188.
|
Alla säger de: "Se, hur blek hon
har blivit!"
Men ingen finns som säger: "Han
har lämnat henne ensam."
|
1189.
|
Om han som fick mig att gå med på
denna skilsmässa blott lever väl må denna blekhet gärna få täcka hela min
kropp.
|
1190.
|
Om han som fick mig att samtycka till
skilsmässan blott icke blir beskylld för otrohet vill jag med glädje låta mig
kallas "Den blekhyade".
|
Kap. 120 Övermått av ensamhet
|
|
1191.
|
Kärlekslyckans kärnfria frukter vinner
blott den som har vunnit sin älskades kärlek.
|
1192.
|
Den kärlekens gåva som älskaren ger
sin älskade är lik himlen som mättar allt levande med sitt regn.
|
1193.
|
Den stolta förvissning som säger:
"Vi skall leva väl" tillkommer blott dem som älskas av dem de
älskar.
|
1194.
|
Ingen glädje bar man ens av sitt goda
namn och rykte om man ej älskas av den man älskar.
|
1195.
|
Kan väl min älskade göra mig något som
helst got om han ej besvarar min kärlek?
|
1196.
|
Ensidig kärlek är bitter. Ljuvlig är
kärleken blott om den väger jämnt som bärstångens börda på ömse sidor.
|
1197.
|
Har månne Kärleksguden, som blott
plågar ena parten, icke lagt märke till min blekhet och min sorg?
|
1198.
|
Det finns inga mer förhärdade på
jorden än de som orkar leva vidare utan att få ett vänligt ord från sin
älskade.
|
1199.
|
Även om min älskade försmår min kärlek
är det ljuvligt för örat att få höra något ord från hans håll.
|
1200.
|
Ack, mitt hjärta, om du skall försöka
klaga din nöd för honom som har försmått dig må du lika gärna söka torrlägga
havet!
|
No comments:
Post a Comment